Burmesiske drømme

Vad kan ambitiösa och välutbildade människor våga hoppas på, när de lever i ett av världens mest beryktade Big Brother-samhällen? En möbelhandlare, en läkare och en juridikstudent ger sina svar. Bragt i Sydsvenskan.

Rangoon. En del säger att det inte finns någon medelklass i Burma, för medelklassen har blivit de fattiga och de som var fattiga förr är numera utblottade.

Andra hoppas att framsteg och förändring ska ske genom de burmeser som följer BBC:s sändningar i hemlighet, pluggar engelska på kvällarna och sparar för att kunna investera 2 500 dollar i ett sim-kort.

Daw Aye är 32 år och driver en möbelfabrik.

– Jag har lust att utvidga min rörelse, men den får inte bli för stor. Med framgång följer uppmärksamhet och om regeringen får ögonen på mig så kommer det att kosta mig. Nu stödjer jag bara juntan lite grann.

Daw Aye tar med fotografen och mig till ett fyrstjärnigt hotell. Eftersom vi uppehåller oss illegalt i Burma kan hon inte ta risken att bli sedd tillsammans med oss i sin affär. På hotellet smälter vi in bland turisterna.

Finns det en burmesisk medelklass är Daw Aye en del av den. Men hon kommer från botten, där hon under slavliknande förhållanden slipade ädelstenar – safirer, jade och rubiner – till smycken för kvinnor i väst. Efter det fick hon jobb i en elektronikaffär för två dollar i veckan. Hon klagade så småningom hos chefen utan framgång – och sade upp sig.

Daw Aye tog sig fram på tillfälliga jobb, lånade småsummor av vänner och släktingar och kontaktade lånehajar tills hon en dag hade kapital nog för att kunna bygga ett par hörnsoffor som hon klädde med svart läderimitation.

I dag säljer hennes fabrik med fem anställda dubbelsängar, byråer, soffor och sminkbord till medelklassen. Men bara under förutsättning att regimen får sitt.

– Myndigheterna gör allt enkelt svårt, och så snart det blir problem måste vi muta oss ur knipan. Vi förhindras alltid att betala in skatten i tid, och sedan får vi straffavgift för att vi betalar för sent. Och betalar vi inte boten så stänger de företaget, säger Daw Aye.

Burma ligger på 178:e plats av 180 på Transparency Internationals korruptionslista, och trots att mutorna ofta är rätt små, 40 eller 50 dollar för ett bygglov eller en brandinspektion, så är det just mutorna som är Daw Ayes främsta skäl att inte låta företaget växa.

Hon tror att pengar är det enda som biter på generalerna och vill inte att väst släpper efter på sanktionerna mot Burma. Andra burmeser hävdar motsatsen, att decenniers sanktionspolitik bara drabbat småfolket utan att rubba dem som har makten.

Den globala ekonomiska krisen har sänkt Daw Ayes månatliga inkomst från 2 500 dollar till 1 000, fortfarande mycket i ett land där genomsnittsfamiljen tjänar 30 eller 40 dollar.

– Ska man lyckas i affärer måste man ha bra karma, kapital och jobba hårt, säger Daw Aye.

I centrala Rangoon myllrar gatuförsäljare, studenter, tiggare och män i sarongliknande longyi. Här finns skönhetssalonger, indisk snabbmat och tröjor med Guns’n’Roses-tryck, barfotafolk och stilettklacksdamer.

Vilka är medelklassen?

Taxichauffören är ekonom och turistguiden har en examen i psykologi. Utbildning är långt ifrån en jobb garanti i Burma, och många gör annat än det de utbildat sig till.

Htay Hlaing, 23, läser juridik. Han har axelremsväska, halvlångt hår, sömniga ögon och ursäktar sig med att han kommer direkt från en konsert med Lay Phyu, Burmas svar på Bon Jovi.

– I Burma finns lagen bara i teorin. I verkligheten gör regeringen som den vill. Men jag tror att vårt land kan bli bättre och att jag kan bidra till förbättringen, i alla fall lite grann, säger han optimistiskt.

Htay Hlaing läser på ett universitet utanför Rangoon.

– Det finns inga universitet inne i staden längre. Regeringen har medvetet flyttat ut dem för att splittra studenterna. De är rädda att vi startar en revolution. De vet att vi är unga och modiga och vågar säga sanningen, även om de försöker skrämma oss och sätter oss i fängelse, säger Htay Hlaing.

Han förklarar att det också är därför det är så dyrt att köpa sim-kort till mobiltelefoner: det ska vara svårt att kommunicera, för kan folk kommunicera, kan de också konspirera mot staten.

Ett sim-kort kostar 2 500 dollar, flera årslöner för många burmeser.

– Bara en på hundra studerande har mobil. Och det finns inte internet ens på universitetet.

Studenterna har utmanat generalerna förr. Som 1988 då de gjorde uppror och minst tretusen dödades. Och för två år sedan, då de anslöt sig till munkarnas saffransrevolution. Htay Hlaing berättar om den nya författningen som generalerna påstår ska leda till demokrati. Han säger att valet förra året var riggat och att generalerna sitter säkert också efter nästa val 2010.

– Jag visste att även om jag kryssar nej till den nya författningen så ändrar regeringen kryssen så det blir ja. Så jag struntade i att rösta eftersom det var meningslöst.

Htay Hlaing säger att han kanske slutar som affärman till sist, för även om näringslivet är korrumperat är det lättare att tillverka saker och sälja dem än att revolutionera rättssystemet.

Sen berättar han hur regimen stjäl jorden från fattga bönder och ändrar sig igen.

– Nån måste ju sätta stopp för det! säger han.

Den 49-åriga läkaren Moe Myaing arbetar i fattigkvarteren som uppstod när general Ne Win på 1950- talet städade bort de fattiga från Rangoons centrum. I hans lilla klinik är det röda golvet sprucket, taket fullt av fuktfläckar och spindelväv. På varenda kvadratcentimeter som inte är upptagen av behandlingsbritsen i metall har han staplat mediciner. Ett vidöppet fönster släpper in en frisk vind.

Här tar Moe Myaing emot sina patienter, folk från grannskapet, som hans far gjorde före honom. Läkaren är så uppskattad att folk bugar för honom som om han vore en munk när han far förbi på sin cykel.

– Hälften av dem som jag läste medicin tillsammans med lever i utlandet. De arbetar kanske sex timmar om dagen, tjänar 5 000 dollar i månaden och har hus med många rum och tjänstefolk. Men jag kommer härifrån och här hör jag hemma. Och nu är jag i vilket fall för gammal för att ge mig av, säger Moe Myaing.

Han tar emot sina patienter på dagtid. Elektriciteten är svag på kliniken, 50 volt, så akuta kvällspatienter får komma hem till honom i stället. Tidigare hade han uppemot sextio patienter per dag, nu är det ofta bara hälften så många.

Han tjänar cirka 1 000 dollar i månaden, vilket räcker för att ge hans två barn den bästa privatundervisning som finns att få.

Moe Myaing säger att han har ett bra liv, men att många i kvarteret inte har råd att gå till doktorn.

– Häromdagen kom ett föräldrapar med sin lilla pojke. Han hade hög feber och kämpade för att få luft och han var så mager att varenda knota syntes under huden. När de gick sa föräldrarna att de inte hade råd att komma tillbaka.

Moe Myaing behandlade pojken gratis, men säger att han ofta är maktlös eftersom det inte finns medicin.

– Därför måste jag skicka hem patienter med hiv och multiresistent tuberkulos för att dö. Vi borde ha en sjukförsäkring som garanterar alla behandling.

Moe Myaings mobiltelefon ringer. Det är en diabetespatient som behöver råd.

– Jag sparade i fyra år för att kunna köpa sim-kortet. Resten går till mina barns utbildning. De får bli vad de vill, men filmstjärna vore inte dumt, för skådespelare tjänar bra pengar i Burma, säger Moe Myaing.

Af sikkerhedsgrunde er navnene i artiklen opdigtede.